Våra två svenskämnen – har vi nått vägs ände?

Hur fungerar grundskolans uppdelning i svenska och svenska som andraspråk? Dåligt, menar Anna Kaya, som i senaste Lisetten utreder hur dagens ämneskonstruktioner leder till en rad likvärdighetsproblem, och därför efterlyser en statlig utredning av svenskämnena.

Artikel publicerad i Lisetten nr 1 2020. Text: Anna Kaya

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över vilka elever det är som ska få undervisning i ämnet svenska i grundskolan. Är målgruppen enbart de elever som har svenska som modersmål? I grundskolan är det ungefär en fjärdedel av eleverna som har utländsk bakgrund och många av eleverna lever i en flerspråkig miljö. Man kan anta att en stor andel av dessa elever rent definitionsmässigt har utvecklat svenska som ett andraspråk – men ska de få undervisning i ämnet svenska eller i ämnet svenska som andraspråk? Var ska man egentligen dra gränsen mellan våra två svenskämnen i grundskolan?

Problematiskt med behovsprövning

Svenska som andraspråk i grundskolan är ett behovsprövat ämne. Det enda behovsprövade ämnet, ska tilläggas. En elev har rätt att få undervisning i svenska som andraspråk “om det behövs” men ingen vet riktigt hur behovet ser ut och hur man ska ta reda på ifall behovet finns. Man vet inte heller när eller vilka som ska göra behovsbedömningar och hur man ska veta när elevens behov av undervisning i svenska som andraspråk inte längre kvarstår. Skolinspektionens granskning av undervisning i svenska som andraspråk åk 7-9 (2020) visar att 22 av 30 skolor brister när det gäller behovsbedömningen. På många skolor är det således väldigt godtyckligt ifall eleverna får undervisning i svenska eller i svenska som andraspråk och beslut fattas på oklara grunder. Detta liknar mer ett lotteri än en likvärdig skola, om ni frågar mig.

Gigantisk brist på sva-lärare

”Det liknar mer ett lotteri än en likvärdig skola.”

På högstadiet får fler än hälften av eleverna undervisning av obehöriga lärare i svenska som andraspråk. Visst, lärarna kan vara legitimerade och behöriga i ämnet svenska men de har ingen utbildning i svenska som andraspråk. På mellanstadiet är bristen på sva-lärare ännu större, inte minst på grund av att det inte har utbildats några sva-lärare inom ramen för grundlärarprogrammet åk 1-3 och 4-6 sedan 2011. Det går nämligen inte att välja svenska som andraspråk som ämne om man ska bli låg- eller mellanstadielärare. Antalet behöriga lärare i svenska som andraspråk kommer således att fortsätta sjunka samtidigt som Skolinspektionens granskning (2020), föga förvånande, visar en tydlig samvariation mellan behöriga sva-lärare och kvalitativ sva-undervisning. Återigen, detta är så långt ifrån en likvärdig skola som man kan komma.

Heterogen och oklar målgrupp

En stor andel av eleverna som får undervisning i svenska som andraspråk är födda i Sverige. De kan till och med ha föräldrar som är födda i Sverige. Ofta menar både elev och elevens föräldrar att svenska språket är elevens starkaste språk även om vi i skolan ser att eleven har behov av just sva-undervisning. Flera av föräldrarna ifrågasätter starkt varför deras barn ska få undervisning i svenska som andraspråk, av skäl som handlar mer om identitet och integration än om faktiska behov. Argument som att de båda svenskämnena är likvärdiga och att eleven har rätt till sva-undervisning biter inte på föräldrar som menar att deras barn blir “stämplade som invandrare”. Hur hanterar vi detta på skolorna? Skolinspektionens granskning (2020) visar att vårdnadshavares åsikter och önskemål kan styra vilket svenskämne eleven får undervisning i trots att det är ett rektorsbeslut som ska fattas utifrån elevens behov. Hur likvärdigt är detta? 

”Hur är det ens möjligt att vi har ett behovsprövat grundskoleämne där det både är oklart vilka elever som ämnet vänder sig till och hur behovsprövningen ska gå till?”

Målgruppen för ämnet svenska som andraspråk är bred och heterogen. I skolförordningen slås fast att det kan vara elever med annat modersmål och elever med svenska som modersmål (som gått i skola i utlandet). Om dessa elever nu behöver sva-undervisning, förstås. Därutöver finns ytterligare en grupp elever som kan få sva-undervisning om det behövs, nämligen “invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare”. Vilka är dessa elever? Frågar man Skolverket får man svaret att det inte finns någon definition. Gör man en sökning hittar man inga andra träffar på “invandrarelev” i skolans styrdokument, det var nämligen länge sedan myndigheterna gick över till att framförallt använda “utländsk bakgrund”. Hur är det ens möjligt att vi har ett behovsprövat grundskoleämne där det både är oklart vilka elever som ämnet vänder sig till och hur behovsprövningen ska gå till? Dessa oklarheter kan omöjligt leda till en likvärdig skola.

”Ett flerspråkigt Sverige kan inte ha ett svenskämne som exkluderar flerspråkiga elever.”

Likvärdiga svenskämnen?

Angående likvärdighet så är våra två svenskämnen likvärdiga. Sägs det. Kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk är väldigt lika, ja, men hur är det med kravnivån? Skolverket förtydligar i kommentarmaterial att svenska som andraspråk inte är ett lättare ämne än svenska. Ändå ges inget stöd i hur man ska tolka skillnaderna mellan kunskapskraven i svenska och svenska som andraspråk. Skolverket menar att det inte är enklare att få höga betyg i svenska som andraspråk än i svenska, ändå är det just detta som en del lärare och rektorer, enligt Skolinspektionen (2020), har som argument för att eleverna ska läsa ämnet svenska som andraspråk. Lägger vi till aspekten att fler än hälften av eleverna på högstadiet får betyg satta i svenska som andraspråk av lärare som inte är behöriga i ämnet drar i alla fall jag slutsatsen att vi inte alls har två likvärdiga svenskämnen. Långt därifrån, faktiskt.

En tredjedel får F

Tittar man på slutbetygen i ämnet svenska som andraspråk åk 9 blir man alldeles bedrövad. 36 % av eleverna får det icke godkända betyget F. Vad är det som är fel när var tredje elev inte når godkända betyg i ett grundskoleämne? Är det fel på undervisningen? Är det fel på eleverna? Eller är det kanske fel på ämneskonstruktionen? Enligt Skolinspektionen (2020) är det vanligt att rektorer konstaterar att måluppfyllelsen är låg utan att man för den delen gör en djupare analys av anledningen till att resultaten ser ut som de gör. “Det är så många nyanlända elever och det tar lång tid för dem att nå godkända betyg” är ett vanligt konstaterande som jag ofta hör. Vilket såklart stämmer, men det är inte enbart nyanlända elever som inte når godkända betyg. Vad beror detta på? Vilken roll spelar sva-lärarbristen? Och vilken roll spelar skolans val av organisationsmodell gällande sva-undervisning? Jag tänker exempelvis på de skolor som har valt att ha svenska och sva i samma undervisningsgrupp utan att ta hänsyn till ifall detta verkligen gynnar “sva-elevernas” språk- och kunskapsutveckling. Jag tänker på de skolor som har nyanlända elever i samma undervisningsgrupp som elever som befinner sig på avancerad nivå i svenska. Ju större språklig spridning det är i undervisningsgruppen, ju svårare är det att undervisa. Detta borde helt klart avspegla sig i resultatanalysen – om man nu väljer att analysera måluppfyllelsen i relation till hur man organiserar undervisning i svenska som andraspråk, förstås.

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten? Prenumerera!

Nyanlända elever som ska lära sig svenska som ett helt nytt språk har andra behov än elever som kommit längre i språkutvecklingen. Detta innebär att de flesta nyanlända elever behöver sva-undervisning i en separat undervisningsgrupp/förberedelseklass. Samtidigt har vi en kursplan i svenska som andraspråk som inte alls är anpassad till elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk utan lärare får efter bästa förmåga anpassa kursplanen så den passar. Är inte detta märkligt? Borde inte en kursplan i svenska som andraspråk ha nyanlända elever som en viktig målgrupp? Och borde inte en kursplan i svenska ha alla svenska elever som målgrupp och inte enbart de som har svenska som modersmål?

Ämnet som aldrig fått en chans

Ämnet svenska som andraspråk är ämnet som aldrig fått en ärlig chans. Vi har i 25 års tid försökt att få till två likvärdiga svenskämnen i grundskolan utan att lyckas. Jag är tämligen övertygad om att fler stödmaterial, fler lärmoduler, fler kommentarmaterial och fler bedömningsstöd inte är vägen att gå. Mer information och ökad kunskap kommer inte lösa de stora problemen med behovsprövning och bristande likvärdighet eftersom dessa är inbyggda i systemet. Ett behovsprövat sva-ämne med otydlig målgrupp i grundskolan blir på gymnasiet ett sva-ämne för de elever med annat modersmål än svenska som väljer att läsa sva, oavsett om de behöver sva-undervisning eller inte. I grundskolan läser man antingen svenska eller svenska som andraspråk, på gymnasiet kan eleven välja att läsa både och. Hur blev det ens så här?

Utredning av svenskämnena 

Jag menar att vi har nått vägs ände nu. Våra två svenskämnen fungerar inte och det är dags att regeringen tillsätter en utredning för att göra en bred översyn av våra två svenskämnen i alla skolformer. Det första steget i en sådan utredning tänker jag är att se över svenskämnet, sett till innehåll och målgrupp. Detta eftersom ett flerspråkigt Sverige inte kan ha ett svenskämne som exkluderar flerspråkiga elever. Det är orimligt att svensklärare inte har kompetens i flerspråkiga elevers språkutveckling eller flerspråkiga elevers läs- och skrivinlärning när vi vet att i stort sett alla svensklärare möter flerspråkiga elever i sina klassrum. Först när vi har ett nytt, inkluderande svenskämne, och svensklärare med kompetens att undervisa alla svenska elever i ämnet svenska, är det dags att se över ämnet svenska som andraspråk. Det kommer självklart alltid finnas elever som är i behov av undervisning av kompetenta lärare i svenska som andraspråk men frågan är hur ämneskonstruktionen ska se ut. Ska svenska som andraspråk vara ett behovsprövat ämne eller kan det fungera på ett annat sätt? Ska svenska som andraspråk vara likvärdigt med ämnet svenska eller kan det konstrueras annorlunda? Kan svenska som andraspråk fokusera mer på de elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk om ett förändrat svenskämne innehåller flerspråkighetsaspekter och andraspråksperspektiv?

Frågorna väcker många nya frågor och det finns inga enkla svar. Därför är det högst nödvändigt att en statlig utredning får möjlighet att lyfta på alla stenar, belysa problemen från många olika perspektiv samt lägga fram genomtänkta och genomarbetade förslag. I debatten hörs ibland att sva-ämnet borde avskaffas men snabba lösningar på komplexa problem är helt fel väg att gå. Här gäller att skynda långsamt och bygga upp ett skolsystem där alla elever får en likvärdig utbildning och goda kunskaper i svenska språket för att tänka, kommunicera och lära samt för att kunna inhämta ny kunskap, klara vidare studier och ta aktiv del i samhälls- och arbetslivet.

Vad tycker du?

Diskussionen om svenskämnenas framtid fortsätter. Välkommen att skicka ditt bidrag till redaktion@svariks.se

Anna Kaya är samverkansstrateg på Nationellt centrum för svenska som andraspråk och svenska som andraspråks-lärare i Sollentuna kommun.

Referenser
Skolinspektionen (2020) Svenska som andraspråk i årskurs 7–9

Lisetten nr 1 2020, med temat ”Vad är svenska som andraspråk – egentligen?”, finns i medlemmarnas brevlådor nu.

Publicerat i Uncategorized | 2 227 kommentarer

Välkommen till årsmötet!

I samband med årsmötet kommer Skolverket och gör ett kort gästspel!

Nyfiken på vad de har att säga? Kom på årsmötet så får du veta!

Handlingar och mer info om årsmötet hittar du HÄR!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Krönika: “Kurserna i svenska som andraspråk förberedde mig inte för undervisning, än mindre för bedömning!”

Artikel publicerad i Lisetten nr 4 2019. Text: Karin Häggström

Lärarens uppdrag är mångfacetterat och det är nog det som jag trivs med i ett yrke jag haft sedan 20 år inom vård- och omsorgsutbildning och svenska som andraspråk. De flesta uppgifterna känns meningsfulla och stimulerande. Framförallt är det naturligtvis mötena med mina nuvarande elever i svenska som andraspråk på min gymnasieskola som lockar och som ger mig känslan av att kunna göra skillnad i unga människors liv.

Karin Häggström är gymnasielärare i svenska som andraspråk och omvårdnadsämnen.
Foto: Jonatan Häggström Wedding

Vissa delar av mitt uppdrag tycker jag är svårt och känns frustrerande. Bedömning av vad? Ja, just det – vad är det jag ska bedöma och hur ska jag samla ihop mina bedömningar av olika elevuppgifter till ett sammanvägt, rättvist betyg efter kursens slut?  Ja, visst det står ju i betygskriterierna för kursen, kanske någon tänker nu. Ja, visst står det där MEN hur ska dessa tolkas och hur ska kursinnehållet tolkas? Vem har tolkningsföreträde? 

Jag är sedan några år även gymnasielärare i svenska som andraspråk efter att ha läst 90 hp i ämnet som fristående kurser på universitetet. Av dessa 90 hp, är det väldigt få moment jag har praktisk nytta av i min undervisning av gymnasieelever i ämnet.  Kurserna jag är fullt behörig att undervisa i, innehåller till stora delar moment jag aldrig har studerat. Jag tar några tydliga exempel: litteraturhistoria, retorik, hur man skriver olika texttyper, textanalyser med mera. Detta faktum gör bedömning än svårare än om kompetensen om kursinnehåll hade funnits.

“Jag fick en chock. Inget av det jag läst ingick i de kurser jag förväntades kunna undervisa i.”

Jag har tillsammans med en kollega med ämneskombinationen svenska/svenska som andraspråk gemensamt gått igenom Skolverkets styrdokument, kursplaner och bedömningsinformation gällande gymnasiekurserna i svenska som andraspråk för att försöka hitta en samsyn. Tänker vi på samma sak när vi ser en viss formulering? Det var inte självklart alla gånger, att vi var överens.

Många av de delar jag saknade i min utbildning finns med i utbildningen till lärare i svenska. Flera kollegor har den dubbla kompetensen och de har, tror jag, då lättare att ta till sig Skolverkets, för mig, otydliga formuleringar om kursinnehåll och bedömning.

När jag började arbeta med gymnasiekurserna i svenska som andraspråk efter avslutade studier blev det en chock när jag upptäckte att inget av det jag läst, eller väldigt lite, ingick i de kurser jag förväntades kunna och undervisa i. Således följde flera år av ”trial and error” innan jag tyckte att jag fick någon slags fason på kursernas innehåll och kanske rentav även på bedömning.

Lisetten nr 4 2019

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten?

Det bör finnas fler inom ämnet, med liknande erfarenheter som jag, med tanke på den ”massproduktion” av lärare i svenska som andraspråk som följde i Lärarlyftets spår. Många av mina kurskamrater hade skilda bakgrunder och ämnen som de kombinerade med svenska som andraspråk.

Jag undrar förstås om det finns exempel på fler ämnen där universitetskursernas innehåll väldigt lite stämmer överens med de kurser inom grund- och gymnasieskola som de blivande lärarna ska undervisa i.

Avslutningsvis – vad ska bedömas och hur? Det är lärarnas enligt min mening svåraste uppdrag och vi behöver bättre verktyg för att vårt uppdrag ska vara professionellt och rättssäkert.

Karin Häggström är legitimerad sjuksköterska och gymnasielärare i svenska som andraspråk och omvårdnadsämnen. Karin har mest jobbat på ungdomsgymnasiet men även inom vuxenutbildning, främst i Östergötland. De senaste åren har Karin framför allt undervisat i svenska som andraspråk och är sedan ett år SKUA-utvecklare på Alléskolan i Hallsberg, Örebro läns största gymnasieskola.

Publicerat i Uncategorized | 111 kommentarer

SVARIKS 30 år!

Scanna qr-koden eller klicka HÄR!

Publicerat i Uncategorized | 77 kommentarer

Kenneth Hyltenstam
– i svenska som andraspråks-ämnets tjänst

Kenneth Hyltenstam skrev en av de första avhandlingarna om andraspråksanvändning på svenska 1978. Sedan dess har han bidragit till att svenska som andraspråk har vuxit fram som forskningsfält, finns som lärarutbildning och har blivit ett eget ämne i svensk skola. Men han har också sett ämnet politiseras till en symbolfråga.

Artikel publicerad i Lisetten nr 3 2019.
Text: Mårten Michanek, Lisettenredaktionen

På 1960-talet började Kenneth Hyltenstam arbeta som lärare i svenska för invandrare. Han gillade språk och tyckte om att arbeta med människor med så blandade bakgrunder, men var inte utbildad lärare och insåg snart att han behövde kunna mycket mer om ämnet. Kenneth började läsa nordiska språk och lingvistik, men för det mesta saknades andraspråksperspektivet.
– Det fanns mycket att upptäcka själv. Vid den här tiden fanns en del typologiska studier,
där man jämförde svenskan med andra språk och försökte förutsäga vad som förmodligen skulle vara svårt i svenskan för inlärare. Men det saknades empiri.
Det blev det ändring på när Kenneth blev doktorand i lingvistik 1972, och började studera inlärare och deras utmaningar med svenskan. Avhandlingen (Hyltenstam 1978), den andra inom andraspråksområdet på svenska, handlar om syntaktisk variation, och hur inlärare under en lång period producerar både målspråksnära och avvikande strukturer om vartannat.
– Den variationen tyckte jag var väldigt intressant, och jag upptäckte att det fanns vissa mönster. Till exempel att placera negationen på rätt ställe i satsen, visade sig vara beroende av om den ska placeras i förhållande till ett finit verb som är ett hjälpverb eller ett huvudverb. Det finns alltså en systematik i det där, och alla individer följer samma systematik, oberoende av förstaspråk, vilket man kanske inte hade tänkt sig.

Redan då funderade Kenneth över de didaktiska implikationerna av forskningen, och avhandlingen innehåller vissa förslag om hur rönen kan utnyttjas i undervisning. Sedan dess har ett brett forskningsfält vuxit fram, som också spelat en viktig roll när svenska som andraspråk tagit plats på allvar i både lärarutbildning och i skolan.
– Svenska som andraspråk kan faktiskt ses som en modell för ett bra och nära samarbete mellan forskning och utbildning. Det gäller inte annan språkundervisning i samma utsträckning, men hos oss har forskningsfältet och undervisningen vuxit fram i samstämmighet, både gällande innehållet i undervisningen och organisation av utbildningen.
Genom åren har forskningen och undervisningen också utvecklats tillsammans, beskriver Kenneth. Från att i början ha varit mest språkinriktad och ha mycket fokus på de tidiga inlärningsfaserna, och sedan koncentrera sig på klassrumsinteraktion, har fältet sedan ett par decennier tillbaka utvecklats i olika riktningar. En framträdande gren är genrepedagogiken och dess inriktning på litteracitet i skolan, och med den mycket forskning om skolämnesrelaterad språkutveckling. En utveckling som Kenneth tror varit väldigt värdefull för skolan, men han varnar för trender.
– Forskningen ska vara bred. Det är jättemycket kunskap som saknas på alla plan. Så vi inte tänker ”på 70-talet undersökte vi språket, och sedan tittade vi på genrer, och nu är det bara translanguaging som gäller”. Som om vi vore klara med de tidigare perspektiven. Det ska vi se upp med, och det gäller i undervisningen också.

“Svenska som andraspråks-lärarna borde ha en högstatusposition på skolorna!”

Trots att skolämnet har vuxit fram i samstämmighet med forskningsfältet är Kenneth Hyltenstam frustrerad. Han är glad att svenska som andraspråk upphörde att vara ett stödämne 1995 och numera är ett fristående kärnämne, men statusen är fortfarande för låg, något han ofta skrivit om.
– Man tar det inte riktigt på allvar. Det är inte så noga hur man tillsätter lärare utan nästan vem som helst får ta sådana här uppdrag och undervisa i svenska som andraspråk. Man tror att ämnet inte är svårt, vilket det ju är! Det är ju otroligt komplicerat, man behöver ha mycket kunskap om det rent språkliga och det didaktiska, men också om relationen mellan språk och kunskapsinhämtande, om elevernas situation som påverkar motivation och möjligheterna att lära sig – det är väldigt många aspekter.
Med högre status skulle också sva-lärare få en mer central roll på skolorna, hoppas Kenneth.
– Idealiskt skulle alla lärare ha haft kurser i andraspråksinlärning och flerspråkighet i sin lärarutbildning, så att de hade förståelse för svårigheterna. Och så skulle svenska som andraspråks-lärarna, de som har mest utbildning och erfarenhet av de här frågorna, vara experterna. Det kunde ju vara en tung, men också en väldigt viktig roll. Någon som andra lärare vänder sig till eller som organiserar diskussioner om flerspråkiga elevers lärande. Det skulle alltså vara en högstatusposition!
– Men i dagens läge tror jag tyvärr att svenska som andraspråks-lärarna ofta saknar den statusen. Och det hänger ihop med att det på politisk nivå inte finns någon insikt om komplexiteten i ämnet.

Lisetten nr 3 2019

Vill du läsa fler artiklar från Lisetten?

Under sin snart femtioåriga forskargärning har Kenneth Hyltenstam fått se sina frågor politiseras. Från politisk enighet bland 1970-talets riksdagspartier har modersmål, svenska som andraspråk och sfi sedan slutet av 1980- och framför allt sedan 1990-talet varit heta slagträn i debatten. Dels i och med att Ny demokrati och Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen, som båda bland annat velat slopa finansieringen av modersmålsundervisning. Men frågorna har också skapat en skiljelinje mellan Socialdemokraterna och borgerligheten.
– Det syntes tydligt i frågan om svenska som andraspråk som eget ämne. När det gällde kursplanen för gymnasieskolan var det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som var emot, men när det gällde grundskolan några år senare hade de bytt perspektiv och nu var det istället de borgerliga som var emot. Det visar bara att de här frågorna har blivit symbolfrågor, och inte längre har någon substans när de diskuteras på den politiska nivån.
Därför har också Kenneth Hyltenstam och hans kollegor återkommande varit aktiva i samhällsdebatten.
– Det har utvecklats vad som brukar kallas en kravretorik i samhället, som har ställt upp en ram för hur de här frågorna kastas fram och tillbaka. Nu ser vi återigen en debatt om språktest och medborgarskap, med samma märkliga argument som svävar omkring. Och då måste ju vi som har kunskap om ämnet säga ifrån när det förs fram politiska ställningstaganden som inte alls stämmer med vad vi vet. Men vi behöver vara fler som gör det. Och det måste göras med pondus.

Kenneth Hyltenstam är professor emeritus vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.

Referenser
Hyltenstam, K. (1978), Progress in Immigrant Swedish Syntax. A Variability Analysis. Diss. Lund: Department of General Linguistics, Lund University

Publicerat i Uncategorized | 2 162 kommentarer

SVARIKS söker fler som vill engagera sig i redaktionsrådet för tidningen Lisetten

Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk står öppet för lärare i svenska som andraspråk och andra personer som är intresserade av svenska som andraspråksämnet och flerspråkiga elevers lärande inom samtliga skolformer. Riksförbundet arbetar för att inspirera och  främja utveckling inom ämnesområdet. Vi har en medlemstidning, Lisetten, som utkommer i fyra nummer per år. Tidningen speglar forskning och lärarvardag. Just nu söker vi fler till tidningens redaktionsråd. Att vara ideellt engagerad i redaktionsrådet innebär att kontakta skribenter som kan intressera våra läsare, samt  att vara en del av textredigeringsprocessen. Alla i redaktionsrådet har dessutom specifika uppgifter. Hör av dig så berättar vi mer redaktion@svariks.se 


Publicerat i Uncategorized | Etiketter | 1 535 kommentarer

Vi bjuder på en artikel från Lisetten 2019:2

Här kommer en artikel från Nordiska Alfarådets konferens om alfabetisering.

Vackra Hanaholmen strax utanför Helsingfors var platsen för den fjortonde konferensen om alfabetisering. Konferensen anordnades av NVL, Nordiskt Nätverk för Vuxnas Lärande. Konferensen hölls i april i år och här berättar Camilla Berner, styrelsemedlem i SVARIKS och utvecklingsledare för sfi i Stockholm, om sina reflektioner från konferensen.

Nätverket finansieras av nordiska ministerrådet med syfte att stärka samarbetet mellan de nordiska länderna kring vuxnas lärande, både i praktiken och när det gäller forskning och inno­vation. En del av NVL är Alfarådet vars målgrupp är vuxna som kommit till något av de nordiska länderna med väldigt liten eller ingen skolbakgrund och är i behov av att tillägna sig grund­ läggande litteracitet. Alfakonferensen samlar lärare och andra som arbetar med den målgruppen för att tillsammans ta del av forskning, utbyta erfarenheter och knyta nya kontakter.

Underrubriken för årets konferens var grundläggande litteracitet fokuserade på hur vi kan och bör arbeta för att utveckla de studerandes förmåga att hantera text i skrift, stärka deras språkmedvetenhet och digitala färdigheter samt numeracitet. Bland talarna fanns forskare från de nordiska länderna men också Bonny Norton, verksam vid British Colum­bia University i Kanada. Programmet blandade föreläsningar med arbete och diskussioner i mindre grupper där deltagarna ck möjlighet att samtala om innehållet i föreläsningarna och utbyta tankar och erfarenheter från sina respektive verksam­ heter och länder.


Bonny Norton är professor på Department of Language and Literacy Education på University of British Columbia i Kanada.
Foto: The University of British Columbia.

Att investera i lärande

Det var ett fullspäckat program som erbjöds deltagarna på kon­ ferensen. Inledningen bestod av kortare anföranden där respek­ tive land beskrev nuläget och status för arbetet med grundläg­ gande litteraciteter och förutsättningar för nyanlända att lära sig språket. Talarna beskrev både språktester för medborgarskap, behov av lärarfortbildning, utredningar av utbildningar i andra­ språk och mycket mer. Det gav oss en bra bakgrund till de olika utmaningar som vi står inför i de olika länderna, en del av dem har vi gemensamt, andra är unika för något enskilt land.

Det som jag fastnade för allra mest var Bonny Nortons an­ vändning och förklaring av begreppet investering. Våra elever är så gott som alltid motiverade att lära, de förstår att språk är nyckeln och vill lära sig men de investerar inte alltid. Det vill säga, de lägger inte alltid den tid och det engagemang som krävs för att lära. Norton menar att det inte räcker med motivation, de måste också nnas investering för att lärande ska uppstå. Elever­ na på studieväg 1 kanske inte i första hand behöver lära sig att investera för att förstå hur man lär sig innan den faktiska språkutvecklingen tar fart. Det här är en fråga och ett ämne som jag kommer fundera vidare på.

Satsning i Norge

Kompetanse Norge, Norges motsvarighet till Skolverket, arbetar just nu med att utforma en förberedande utbildning för vuxna som ska ge eleverna inte bara språk utan också ämneskunskaper i grundskolans ämnen, digital kompetens och förutsättningar att klara vidare studier. Detta arbete liknar i väldigt stor ut­ sträckning det jag sysslar med till vardags, att bygga upp Sfi Grund, en ämnesintegrerad språkutbildning för studieväg 1. Det var jätteintressant att höra hur man tänkt i Norge, vilka utbild­ningsvägar de valt och jag kommer snegla både en och två gånger till grannlandet för att få inspiration till hur vi kan göra samma sak i Sverige.

Som alltid vid konferenser och träffar där lärare möts längtar deltagarna efter den ultimata lösningen, det perfekta lektions­ upplägget och svaret på den eviga frågan; ”Men hur gör man då?”. Jag är tämligen övertygad om att ingen av dessa lösningar egentligen nns fullt ut. Ingen lärobok i världen kan motsvara varje elevs behov, vara anpassad utifrån varje elevs förutsätt­ ningar eller utgå från varje elevs tidigare erfarenheter. Det var verkligen en bra konferens med relevant innehåll och intressanta ämnen på scen men det jag ck med mig hem var inte facit och svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Det jag tog med mig hem var ett uppdrag att omvandla allt det som sades under tre dagar till något som vi kan använda i det sammanhang där jag arbetar och med de elever jag möter. Kanske kommer jag också att möta några av er i arbetet och att vi tillsammans kan bygga vidare på det som konferensen syftade till; att stärka möjligheterna för elever med kort skolbakgrund att tillägna sig en relevant och användbar utbildning.


Hanaholmen utanför Helsingfors, platsen för den fjortonde konferensen om alfabetisering.
Foto: Camilla Berner.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , | 1 495 kommentarer

Årsmöte 2019

Tillsammans med vårsolen vankas det ett nytt årsmöte för SVARIKS den 30/3 2019. Samtliga årsmöteshandlingar hittar du under fliken Riksförbundet->Årsmöten.

Varmt välkomna!
(PS Du vet att du kan anmäla dig via mail medlem@svariks.se)

@MetsikGarden, Pixabay

Publicerat i Uncategorized | 1 775 kommentarer

Felaktigt utskick av fakturor

I helgen har det skickats ut fakturor för medlemsavgifter och prenumerationer hos SVARIKS för 2019. Systemet var dock lite snabbare än kassören och skickade även till er som redan betalat er avgift för detta år. Om du vet med dig att du betalat medlemsavgiften till SVARIKS under perioden oktober – december 2018 kan du bortse från fakturan, din avgift är redan betald. Vi ber om ursäkt för förvirringen! 
Till övriga hoppas vi att ni fortfarande vill vara medlemmar i SVARIKS och betala er medlemsavgift så att vi kan arbeta för ett starkt sva-ämne och skapa roliga och givande aktiviteter för våra medlemmar. Och såklart ge ut fyra nya fantastiska nummer av Lisetten!

Med vänlig hälsning
Styrelsen för SVARIKS
Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | 1 615 kommentarer

I min bokhylla

Jag heter Emran och är 21 år från Iran. Jag gick bara fyra år i skolan där innan jag började jobba. 2014 kom jag till Sverige och började studera på Tensta och Blackebergs gymnasium. I framtiden vill jag bli bagare. Nu går jag på en folkhögskola och har en blogg på www.apostat.se. Läsning är viktigt, eftersom man får kunskap och kommer ut ur okunnigheten. Det räcker inte med att gå i skolan, man måste också läsa mycket för att utvecklas.

——————————————————————-

Källa: Pixabay.com

”Sadako och de tusen papperstranorna”
Eleanor Coerr
(Norstedts, 1989)
Den handlar om en tjej i Hiroshima som blir sjuk på grund av atombomben. Hon ligger på sjukhus.
Hennes kompis berättar att man kan bli frisk om man viker tusen papperstranor. Sadako börjar vika tranor. När jag läste boken blev jag ledsen och arg på världen. Varför ska en flicka bli offrad för andras krig? Varför dödar människor varandra? Det är bra att boken är kort och språket är ganska lätt. Man blir engagerad av att läsa den för historien är sann.

.

Källa: Adlibris.com

”Gud finns nog inte”
Patrik Lindenfors

(Fri tanke förlag, 2008)
”Gud finns nog inte”, Patrik Lindenfors (Fri tanke förlag, 2008)
Det här är en bok om att inte tro på någon religion eller gud. För mig är det bra att läsa den eftersom jag är icke-troende och kan skaffa mig mer kunskap om varför folk inte tror på gud. Det är korta kapitel och roliga bilder till. Jag kommer från ett samhälle där man inte kunde ifrågasätta religion men i Sverige kan
man skämta om gud, Jesus och Mohammed. Det tycker jag är bra.

Källa: lillapiratforlaget.se

Den förskräckliga historien om lilla hon”
Lena Ollmark & Per Gustavsson
(Lilla piratförlaget, 2017)
Lilla Hon är en tjej som vill vara med de andra barnen i kuddrummet. Men de är taskiga mot henne. De säger att om du går upp på skolans vind får du vara med. Sedan händer läskiga saker. Bilderna i boken är läskiga på ett roligt sätt. Den här boken var spännande och lite rolig. Språket är ganska lätt även om det
inte är en lättläst bok. Det är en barnbok och man kan lära sig ganska många ord av den.

Källa: nyponforlag.se

”Lever du?”
Annelie Drewsen & Christina Wahldén
(Vilja förlag, 2017)
Boken handlar om en kille som heter Navid. Han har kommit till Sverige men hans mamma är i Iran. De har inte kontakt med varandra. Killen på framsidan av boken är min kompis och en av författarna är min gamla lärare. Berättelsen är intressant och sorglig och jag blev känslosam när jag läste boken. Det är ganska
många som är som Navid på riktigt.

Källa: adlibris.com


”Bögjävel”
Emma Björck & Marcus Tallberg
(Tallberg förlag, 2018)

Den här boken handlar om en kille som heter Mattias. Han försöker att hitta sin identitet, men vågar inte komma ut. Sedan hittar han en homosexuell kille på nätet och de träffar varandra och pratar. Efter det vågar Mattias berätta för sin bästa vän Tove att han är bög. Det här är en tjock bok som tog hela sommaren
att läsa. Jag tycker om den eftersom det är en viktig berättelse. Folk borde läsa den. Det är fortfarande ganska många som inte accepterar homosexuella, men det måste man göra. Kärleken är gränslös och man
bestämmer inte vem man blir kär i.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | 1 506 kommentarer